BUKOWSKISNAKE! SPRING! TEARS!

 

Jag kände just att vintern var över och bara började grina, grina, gråta med kaffe i ena handen och fjällfil i den andra. Slutat äta linfrön eftersom Rebecka säger att det är cyanid i. Bara vaknade ur nån dvala, mina stödhjul ramlade av helt plötsligt och hela vinterns underligt lugna kaos kom över mig. Lyssnade på soundtracket till Hunden som log när det hände. Och jag känner mig liksom annorlunda än jag gjorde innan. Som att ömsa skinn eller nåt. Jag hatar när folk jämför inre processer hos sig själva med yttre, eller typ djurs eller vad skit som helst, och vill hitta samband men denna gången var det ganska bra. Jag har liksom haft lite dubbla skinn den här vintern och nu kanske jag inte behövde det gamla längre. Nu måste jag berätta om min dröm. 


Jag drömde att världen hade förfallit på det ena eller andra sättet, det var sanddyner som yrt upp någonstans ifrån där det brukar vara stad eller ängar och skit och jag hade tagit mig till ett gammalt, litet trähus med två våningar som hade 30-talsinredning och böcker som kändes som att de var de sista i världen i bokhyllor på väggarna. Det var typ skönlitteratur från samma tid blandat med Bukowski-böcker som ev. innehöll någon form av svar, men jag läste dem för det fanns inget annat. Charles Bukowski hade tagit över, var diktator, och underdelen av hans kropp var en tjock orm och överdelen var vanliga Bukowski. Jag var kluven som en gammal ormtunga, visste inte vad jag tyckte om honom - diskuterade det med killen som också bodde i huset ibland, vet inte vem han var eller skulle symbolisera - antagligen ingen. De 15 meter långa, tjocka ormarna, som var orange- och svartrandiga patrullerade ute i sanden, liknande scenariot i filmen Beetlejuice. Slut. Minns inte mer. Huset låg där jag var på ridläger en gång när jag var 11. Hade rastaflätor när jag var 11. Skojar inte! Med pärlor längst ned.